Har ända sedan tonårsdagar gillat Lisa Ekdahls musik. Det började med att jag kom över ett kassettband med ensa sidan Cajsa-Stina Åkerström och den andra sidan Lisa Ekdahl. Tror egentligen det var mammas men eftersom hon inte uppskattade det lika mycket som jag så blev det som mitt istället. Innan den kassetten hade jag bara hört plågan "Vem vet" vilket hade gett mig kalla kårar när nån nämnde henne för mig, avskydde den låten. Och därav hade jag en bestämd åsikt att jag inte gillade Lisa Ekdahls musik. Knasigt att ha fördomar, men var ju ganska ung då. Hur som helst, jag gillade Cajsa-Stina och för att kunna lyssna på den ena sidan utan att behöva spola så mycket fick jag ju lyssna på den andra sidan också. Så med andra ord, jag satt och lyssnade på hennes musik och upptäckte att jag gillade den nästan ännu mer än Cajsa-Stinas. Jag hade haft fel.
Senare en tid så fick jag höra ännu fler av hennes låtar via en mamma till en kille jag var tonårskär i. Jag minns att jag lånade hennes CD skivor och lyssnade och lyssnade och hade sedan en bestämd åsikt att jag verkligen verkligen gillade Lisa Ekdahl massor. Och på den vägen är det, jag var aldrig något stort fan, men avgudade och gör det än, hennes musik, texter, röst med mer. En gång var jag på en av hennes konserter, på Gröna Lund närmare bestämt, med ett gäng vänner. Det var verkligen en upplevelse, hela stämningen var magisk på nåt vis.
Vissa låtar har satt större spår än andra, och en del har passat bättre in i vissa livssituationer än andra. Somliga har vart favoriter medan andra bara har funnits. Senare har de kanske bytt plats med varandra. Just så är det med en låt nu, jag har inte uppmärksammat den speciellt innan, men har under några dagar lyssnat på den oavbrutet, eller i alla fall mycket. Den handlar om svårigheterna i relationer till andra människor och om tillit vs osäkerhet till någon man inte förstår sig helt på. Kanske även brist på tillit till sin egen intuition.
Tänkte jag skulle dela med mig av texten här under och dessutom skicka ut ett tack till Lisa för att hon genom åren satt en massa ord på mina känslor och hjälpt mig hantera konstiga situationer.
---------------------------------------------------------------------------
LISA EKDAHL - KAN NÅGON SJÄL BEGRIPA
---------------------------------------------------------------------------
Kameleontisk är den mannen i sitt inre
Jag försöker hålla mig på min kant
Hans hjärta verkar vara gott som guld
Hans hjärna som en mångfacetterad diamant
Kameleontisk är jag i mitt inre och så svår att förstå
Men jag vill bara ha honom intill mig
Jag vill bara han ska vara nån jag kan lita på
Kan någon själ begripa
Hur man vet vem som kan ta en ända hem
Vem kan man visa det förlovade landet
och sitt eget Jerusalem
Hypnotisk är den blick han besitter
och så behagligt loj
Ibland har han räckt mig sina händer
Ibland har jag trott han är mitt ankare min borg
Men så undrar man med honom som med floder
Ska man dränkas eller varligt segla fram
Man undrar om han döljer vassa tänder
Man har ju märkt att dom med vassa tänder ofta liknar lamm
Kan någon själ begripa
Hur man vet vem som kan ta en som man är
Vem kan han visa sitt innersta inre
Utan att vara en förlorare för det
Han väcker min hunger, min förtvivlan
Men också min varma sympati
Hasardspel är vad kärleken är
Sägs det och det ligger det kanske något i
Hasardspel eller inte, det ska spelas
Spelas högt, fast fallet kan bli hårt
Ibland har han räckt mig sina händer
Ibland har han sagt sånt där som du och jag och vårt
Kan någon själ begripa
Varför ord som vi och vårt gör mig så svag
Ibland har han hjälpt mig att glömma
Hur ensam jag är för ett tag
Kan någon själ begripa
Varför det gör så ont så ont så ont att se
Så sluter mina ögon och låtsas
Att jag inte vet hur ensam jag är
Jag sluter mina ögon och låtsas
Att jag redan glömt hur vacker han är
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar