Dagens...(2013-05-29)

Dagens låt: The Cardigans - Communication

Dagens fail: Försov mig i morse, det händer typ aldrig

Dagens egoboost: Jag fick beröm för snygg design på praktiken

Veronica (gestaltning och karaktärsbyggnad)

Veronica slog upp ögonen i samma stund som hon hörde klockan ringa. Hon sträckte på sig i några sekunder innan hon slog av larmet och satte sig på sängkanten. Det första hon lade märke till var björkarna utanför fönstret. De for fram och tillbaka och de gulaktiga löven flög omkring i ett evigt virvlande. Det var tydligen ordentlig storm idag. Veronica funderade innan hon gick upp på varför hon inte vaknat av de knarrande fönstren eller allt susande och väsande utifrån. Hon som alltid brukade vara så lättväckt. Hon tänkte att hon antagligen varit mycket trött, eller drömt någonting mycket trevligt. Synd bara att hon aldrig kom ihåg sina drömmar. Hon satte sina morgonvarma fötter i tofflorna nedanför sängen och gladde sig över att de stod kvar på exakt samma ställe där hon ställt dem prydligt gårdags kvällen. Allt var i sin ordning. Hon älskade att bo själv, för då visste hon att allt skulle förbli som hon ville ha det hemma.

Det var svalt i lägenheten och nattlinnet värmde henne bara måttligt så hon svepte in sig i den långa svarta fleece morgonrocken. Tyget kändes mjukt och skönt mot huden. Hon bäddade sängen omsorgsfullt och såg till att den var helt fri från skrynklor. Att lämna sovrummet med skrynklig säng och utan de fina turkosa kuddarna snyggt placerade ovanpå överkastet var otänkbart. Det gjorde hon alltid innan hon tog sitt morgonkaffe. Veronica myste i morgonrocken när hon tänkte på att sätta sig och njuta av den goda, varma drycken. Det var helg så hon skulle unna sig två koppar idag innan hon ställde sig i duschen. Det hade hon tid med. Det var heller inte så att hon skulle iväg någonstans idag. Och det var i synnerhet inte väder att gå ut och promenera. Hon kunde bara ta det lugnt och påta lite med sitt nya projekt. Hon hade längtat efter att få fortsätta med skissandet på sin nya kollektion höstklänningar med tillhörande koftor. Mats hade varit mycket positiv till hennes idé och bett henne utöka den till fyra olika varianter. Kunde hon visa vad hon gick för nu kunde de till och med vara intresserade av att anställa henne på heltid. Då skulle hon slippa det förbaskade caféet som hon bara slet ut sin kropp på.

Kaffet smakade ljuvligt och hon kände hur det värmde henne ända in i själen. Det var för sorgligt att det skulle vara så kallt. Det enda som var bra med det här klimatet var att det inte var så mycket som flög i luften som insekter och pollen. Det var lättare att hålla rent och snyggt. Veronica kände att magen knorrade till, hon var en aning hungrig och det var ovanligt att hon var det på morgonen. Hon ville inte ha någonting eftersom hon brukade må illa av att äta så tidigt. Då var hon hellre hungrig en liten stund. Det skulle säkert gå över snart ändå. Hon fyllde på sin andra kopp och skulle precis föra den mot munnen när telefonen ringde. Irriterad sneglade hon på klockan. Halv åtta på en helg, vem hade mage att ringa nu? Alla hon kände visste att hon hade sina viktiga rutiner, fick hon inte göra det som hon ville och i sin egen takt så skulle inte hon låta dem få som de ville heller. Hon lät det ringa några signaler för att den på andra sidan skulle förstå att hon var upptagen. Men ljudet fortsatte tills hon inte stod ut längre. Hon sköt bak stolen i en häftig rörelse och gick hastig och bestämt bort mot det störande objektet. Jag hoppas att det här är viktigt nu, tänkte hon innan hon svarade så syrligt hon kunde.

- Ja, Veronica! Mitt i morgonkaffet!

- Vevvi, tjenare lillan! Lika trevlig som vanligt hör jag. Allt skönt eller?

Veronica gapade i luren. Vad nu?

- Adam?

- Ja men visst ser du! Här har du mig, det var ju inte igår. Känns som att vi har en del att prata om. Jag har något jag vill visa dig. Har flyttat förstår du. Nu är allt skönt! Tänkte slå mig till ro.

- Vad säger du? Det var ju på tiden. Vart då?

Veronica kom på sig själv med att verka alldeles för hänförd av broderns prat. Hon skulle vara sur. Han störde faktiskt. Hon ändrade tonläge för att han skulle förstå att han inte kunde bete sig hur som helst.

- Du har inte funderat på att det finns bättre tider att ringa på, när det är helg. En del har faktiskt inte tid att prata i telefonen nu.

- Va? Menar du att du slagga fortfarande? Har du börjat bli mänsklig sen sist? Eller kanske har du sällskap? Ha ha. Vem är den lyckliga, eller olyckliga kanske det heter i ditt fall? Vem vet.

Veronica kokade. Att komma här och påstå. Varför hade hon aldrig lärt sig hur han var?

- Var det något du ville eller? Har du inget att säga lägger jag på luren och det är nu.

- Om du hade lyssnat så ville jag visa dig något. Jag vill att du kommer till min lägenhet.

Som vanligt så lyckades Adam prata henne ur sin irritation och hon hade blivit övertalad att gå över till hans nya lägenhet. Hon ville inte erkänna det men lite nyfiken var hon på vad det var hon skulle få se. Och glad över att han för en gångs skull skulle stanna kvar på ett och samma ställe. Ett som dessutom var så nära henne. Hon hade saknat sin bror mycket, trots deras trista avslut senast de sågs. Innerst inne så älskade hon honom, men hon skulle aldrig mer låta honom bo hos henne. Där gick gränsen.

På vägen till brodern kände hon hur humöret sjönk igen. Det var kallt och blåsigt. Hennes nyfönade hår trasslade till sig och blev blött igen av regnet som började ösa ner över henne halvvägs framme. Hon ångrade att hon så snabbt bestämt sig för att gå dit ändå. Hade han flyttat dit så kunde hon komma vilken dag som helst. Varför en dag som denna när vädret verkade vilja göra allt för att förstöra för henne. Det var inte alltför långt, men tillräckligt för att hon skulle bli iskall och dyngsur. Säkert skulle hon bli förkyld nu också. Hon skulle ha stannat hemma och gjort sina skisser istället. Det var hon säker på. Fast hon kunde lika gärna fortsätta eftersom att vända om nu skulle göra detsamma. Så hon trotsade de onda väderdemonerna och gick vidare. Vattnet stänkte om hennes fötter när hon slog ner dem. Det här skulle Adam få äta upp.

Hon ringde på klockan till lägenheten som skulle vara hans och kände hur hon frös ända in i märgen. Hon darrade och hackade tänder. Att sminka sig hade varit mycket dumt. Hon misstänkte att hon såg ut som en blanding av plommon och clown nu. Men just nu orkade hon inte bry sig om det. Hon ville bara in, värma sig och tvätta sig och hoppades att hon även kunde få någonting att äta också. Men varför öppnade ingen dörren? Hon ringde på igen och började stampa med foten som för att få tiden att gå snabbare. Ingenting hände. Nu började hon bli arg. Han hade ringt på morgonen och stört, fått henne att gå ut i ovädret för att träffa honom. Hon hade blivit kall, blöt och såg säkert för gräslig ut nu. Hon skulle utan tvekan bli förkyld. Och nu öppnade han inte. Hennes fot stampade allt ihärdigare och det ekade svagt i portuppgången. Efter ytterligare en halv minut ryckte hon fram sin mobiltelefon ur väskan och ringde med ryckiga och darriga fingrar upp broderns nummer. Inget svar kom men hon hörde en trallvänlig liten melodi spelas inifrån lägenheten. Hon hade blivit sviken av honom igen. Hon visste det och kände en klump i magen som sakta men säkert letade sig upp mot halsen. Varför kunde hon inte bara strunta i honom, bara för att de var syskon behövde det inte betyda att de behövde vara vänner. Han hade väl gjort som han alltid brukade göra. Snacka en massa och sedan skita i henne. Med tunga steg började hon gå ner för trappan. Det här var sista gången. Absolut sista gången hon skulle lita på honom.

Plötsligt hörde hon hur någon öppnade en dörr bakom henne. Hon stannade upp och lyssnade men vände sig inte. Det behövde inte vara han. Ingen mening att tro något.

- Hallå? Är det någon där? Veronica, är det du?

Rösten hon hörde kom från en kvinna. Veronica kände hur hela hon blev till ett frågetecken. Vad handlade det här om? Vem var hon? Var var hennes bror? Tusen frågor flög inom henne. Hon måste ta reda på hur det låg till. Kunde inte stå här och sura. Med darrande röst svarade hon.

- J-ja? Vem är det?

Ner efter henne i trappan kom en ung kvinna i hennes egen ålder farande i morgonrock och blont spretigt hår. Hon såg nyvaken ut men sträckte fram handen i en vänlig gest.

- Hejsan! Jag är Matilda. Du måste vara Adams syster. Han har berättat om dig en del. Jag är ledsen om du fick vänta. Jag hade visst somnat om. Kom med in så ska du få byta kläder, det där ser kallt ut.

- Jo tack! Men vem är du och var är Adam?

Veronica följde efter kvinnan in i lägenheten och fick veta att Adam hade akut fått springa till affären och köpa tamponger och skulle snart vara tillbaka. Den blonda kvinnan var Adams nya tjej, och enligt henne så var det något verkligen seriöst. Veronica var själv häpen över att hennes bror ens övervägt att handla åt en flickvän i det här vädret, så det kanske var så att det var på riktigt den här gången. Och kvinnan framför henne som gett henne både varma, torra kläder, mat och sällskap verkade både trevlig och rolig, så det gladde henne faktiskt. De hann prata och skratta en hel del tillsammans om Adam innan han kom hem.

Det blev en trevlig dag trots allt, konstaterade Veronica när hon gick hem i den lugna, härliga höstkvällen. Skissandet skulle hon ta hand om nästa dag.

Dagar ur Elsas sommarlov

Elsa är en flicka på tio vårar som bor med sin mamma i Gränna, en liten by i mitten av Sverige. Elsas sommarlov har precis börjat och hon ser fram emot de kommande dagarna det fria. Snart skall hon åka ensam första gången till sina morföräldrar Aina och Gunnar på Visingsö för att fira midsommar. Här följer utdrag ur hennes dagbok från de närmaste dagarna.

Måndag 9:e juni

”Sista dagen i skolan! Vad skönt! Jag har inte orkat sitta still på lektionerna den senaste veckan. Nu när solen har kommit så har jag bara velat vara ute och a kul med mina kompisar. Vi sjöng som vanligt Du ska inte tro det blir sommar... så det skrålade i aulan som avslut. Pontus larvade sig som alltid och fröken försökte bli arg, men det slutade med att alla skrattade. Det var kul.”

Onsdag 11:e juni

”Igår regnade det! Jag var hos Frida och tittade på Sällskapsresan på TV och lekte i hennes pappas tält som vi testade i vardagsrummet. Det fick nästan plats. De ska ut och leka friluftsliv i två veckor.

Idag var vi ute och spelade brännboll hela gänget. Frida, Emma, Pontus och Markus och några föräldrar och syskon var där. Mitt lag vann! Jag gjorde en lyra. Vem är det som är bäst? Vi grillade varmkorv med bröd och åt.”

Fredag 13:e juni

”Fredagen den 13:e! Buhu, otur säger alla. Jag ska stanna hemma med mamma idag, för säkerhets skull. Kanske gå och säga hej då till Frida för de åker iväg med sitt tält i morgon. Jag och mamma ska åka till stranden i morgon. Hoppas det blir fint väder. Jag ska visa henne vad duktig jag blivit på att simma då. Jag har lärt mig att simma ryggsim i skolan. Det ska bli en överraskning.”

Lördag 14:e juni

”Det blev soligt och fint så vi badade en massa. Det var kallt men roligt, och efter att man har tagit ett par dopp så känns det faktiskt inte lika kallt längre. Jag badade så mycket att mina tår och fingrar blev till russin när jag klev ur. Mamma badade inte lika mycket. Hon låg i solen och badade i den i stället. Hon säger att hon vill bli brun, men hon blir bara röd. Slöseri med tid tycker jag.

Överraskningen fungerade, mamma blev jätteglad att jag lärt mig simma på rygg. Hon bjöd mig på en glass för att jag varit så duktig sa hon. Jag tycker det är enkelt. Men glass är gott så jag sa inte emot.”

Söndag 15:e juni

”Imorgon bär det av till mormor och morfar. Jag ska vara ensam hos dem i fyra dagar. Mamma kommer också, men först på midsommarafton. Det ska bli så kul, jag älskar att vara där. Mormor har egna kaniner och närmaste grannen har tre hästar som jag brukar hälsa på. De har lovat att när jag är tillräckligt stor kan jag få pröva att rida på en av dem. Jag är tio år nu, så jag borde nog vara tillräckligt stor nu. Hoppas, hoppas, hoppas!”

Senare

”Det känns lite pirrigt att åka själv till mormor och morfar, jag har aldrig gjort det förut. Men mamma ska följa med hela vägen till båten och mormor ska möta mig när jag är framme så det ska nog bli bra ändå. Nu ska vi packa min väska med alla kläder jag ska ha med mig. Och Fridolf... han måste följa med. Fast han får ligga längst ner i väskan så ingen ser. Då skulle de nog skratta åt mig som har en teddybjörn.”

 Måndag 16:e juni

”Pontus ringde i morse och undrade om jag skulle följa med och spela brännboll idag igen. Han är så söt som tänker på mig nu när Frida inte är hemma, men jag var ju tvungen att tacka nej. Det var lite synd. Och mamma retades och undrade om han var en beundrare och sa att jag var röd som en clownnäsa. Nu ska vi åka till båten. Skriver mer sen.”

Senare

”Jag är framme hos mormor och morfar nu. Det gick bra att åka båten över ensam och sen åkte mormor och jag skrinda hem till dem. Det var kul. Det är så fint här, deras trädgård blommar och de har sommarstädat. Det är mormor som har gjort det så fint. Mamma sa innan jag åkte att jag skulle vara snäll mot dem och tänka på att de är gamla, men det märks inte på mormor. Hon är helt vild. Hon lagar mat, dansar, städar, rensar ogräs och tar hand om morfar på en gång. Jag tror hon är en förklädd superhjälte. Morfar är det lite värre med. Han har svårt att gå och hör dåligt så man får skrika. Mormor är hopplös med sina polkagrisar. Vi tar med en strut varje gång vi åker hit. Idag fick jag ta med den. Hon vill aldrig ha någonting annat, bara polkagrisar. Hon säger att hon flyttade till Gränna från början bara för polkagrisarnas skull. Jag tror inte det, för då skulle hon ju inte ha flyttat ut hit på ön efteråt. Själv är jag inte så förtjust i hårda karameller så jag har gömt en påse med sega björnar i väskan. Jag ska kanske få rida i morgon. Jag är jätteglad.

Men jag är ledsen också, för en av kaninerna är död. Knutte. Snyft. Han blev för gammal och dog i vintras. Jag tror att kaniner kommer till kaninhimmelen när de dör. Jag hoppas att det är ett fint ställe.

R.I.P. Knutte”

Tankar om magkänsla och personkemi

Alltså, ska man lita på sin magkänsla, sitt förnuft eller sitt hjärta? Eller ska man bara låta bli och bara försöka se vad som händer istället? 

Men sen så kommer man ibland till vägskäl där det gäller att bestämma sig för ett alternativ. Om man då skall strunta i sina egna signaler och uppfattningar om hur saker står till runt om en, "fakta" som kan hjälpa en att fatta ett beslut, litet eller stort, vad är det då man ska använda för att göra en rättvis bedömning av situationen? Man vill troligtvis inte bara stå och stampa på samma plats, även om det ibland kan kännas bekvämast, men i slutändan är det nog inte det bästa sättet att lösa någonting.

Människor kan vara bra knepiga att begripa ibland... Fast behöver man egentligen begripa? 
För hur mycket man än försöker förstå hur någon annan fungerar desto krångligare kan man göra för sig. För blir man för övertygad om hur någon annan tänker kanske man fastnar där, fast att det kanske inte alls är så. Eller så glömmer man bort att precis som en själv så kan den här andra personen också förändras av olika skäl. 

Hur vet man då om någon är den som den utger sig för att vara? 
- Det gör man inte. 

Man kan inte veta vem en annan är på riktigt menar jag. För alla bär väl på egna sidor som är dolda för andra, om man ransakar sig själv så tror jag nog att de flesta inser att så nog är fallet. Även om vi kanske är öppna om det mesta om oss själva.

Men hur skall man då kunna känna vänskap och gemenskap med andra? 
För det mesta så går det ju bra ändå, för det mesta funkar folks kemi eller så gör den inte, ibland har man ingen kemi över huvud taget kan jag gissa. Reaktioner på denna kemi blir ofta naturliga, utan så stora funderingar. Man blir vänner, fiender eller ingenting, och en massa saker däremellan förstås.

Egentligen hade jag velat skriva en dikt här istället, kom på en bra på bussen, trodde jag, men när jag skulle skriva ner den blev det bara fånigt, så jag skrev bara ut dessa funderingar. Kanske inte så genomtänkta, men ganska spontana och ibland är det just dessa ogenomtänkta ord som säger mycket om vem man är.

Två tjejer på ett tåg (Dialogövning)

Det var fullt med folk på tåget. Klockan var fem på eftermiddagen, torsdag. Rusningstid. Julia och Hanna var på väg hem efter en lång dag i skolan. Lite trötta och tysta, som om de begrundade någon av dagens händelser. Kanske ville ingen av dem bryta tystnaden för att de var rädda att störa den andra. Utanför fönstren syntes tunnelväggarna mellan Stockholms hålplatser svischa förbi och när tåget stannade så trängdes människor för att komma ur vagnen. När det blev lite mindre folk runt omkring dem vände sig Julia mot Hanna som satt nedsjunken i en tidning. 

― Du, utbrast Julia högt för att överrösta tunnelbanans buller. Jag måste bara berätta om en dröm. Jag trodde jag skulle dö. Det var som nu typ, men skummare.

― Mmm, mumlade Hanna utan att lyfta blicken från gratistidningen hon studerade måttligt intresserad.

― Asså såhär va. Vi var på väg hem, satt på tåget, som nu typ. Jag kände inte igen stationerna, men visste att vi var på väg hem. Alla andra kändes som spöken typ. Eller statyer typ. Helt stilla och grå. Och så satt vi där och var klädda i värsta färgglada kläder. Lyste upp såhär, fattar du?

Julia gestikulerade och slog ut med händerna så att Hannas tidning fladdrade till. Hanna mulnade och blängde på sin vän när hon rätade till tidningen så det prasslade ljudligt.

― Okej, fick Hanna ur sig mellan tänderna och kikade runt lite snabbt som för att avgöra hur många som stirrade på dem innan hon dök ner med blicken på texten igen. Kan du sluta fara runt och var lite tystare!

― Jaja, i alla fall... Vi sitter där och bara syns. Lyser typ. Sen kommer ett gäng killar fram och vill ha våra mobiler. Du börjar rota i väskan och sen... 

― Men hallå! Jag fattar inte. Hur kunde dom rösta ut Idol-Anders. Han är ju bara för sööt!

Hanna höll upp tidningen så att Julia fick den framför näsan.

― Asså, han sjöng inte bra. De söker inte modeller precis. Ville du höra...

― Det gjorde han visst! Tondöv eller? Och titta vilka armar sen!

― Äh, skit samma! Skulle inte du på den där festen hos Erik i morrn? Då kan vi ju gå...

― Neej! Det fattar du väl att jag inte ska. Erik? Tror du själv att det skulle bli kul eller?

― Förlåt då, tänkte bara...

― Nej!

― ...höra, Linus skulle dit.

― Linus!? Shit, du fattar väl att han bara är ute efter en sak. Du vet...

Julia sprätte till utan förvarning och raffsade ihop sina saker.

― Måste gå nu! Vi hörs!

Hon sprang mot dörrarna och hann hoppa ut precis innan de slogs igen. 

Vårkänslor

Anna njöt verkligen av den här dagen. Solen hade kommit precis i rättan tid. Efter månader av snö och grå himmel hade den kommit som en räddande ängel och brett sina skimrande vingar av ljus över hennes tillvaro. Bortblåst var tristessen och ledan över den mörka och fula asfaltgatan som några dagar tidigare varit täkt av grå smältande snö.

Nu när hon gick ut så låg visserligen ett par vattenpussar och blänkte här och var. Det hade kunnat vara en trist syn, men eftersom solstrålarna sken i dem gjorde de sig ändå vackra där de låg och speglade den blå himlen och de små vita molntussarna som simmade omkring i skyn.

”Det här är livet” tänkte hon där hon vandrade längs den lilla gångvägen ner till centrumet. Hon skulle till torget för att köpa lite färska grönsaker och frukter till middagen dagen därpå. Det var fredag och hon hade slutat jobbet tidigt idag. I morgon skulle hennes föräldrar komma och hälsa på, så hon tänkte bjuda på något riktigt gott. Det brukade inte bli så att hon lade ner mycket tid på att laga mat om hon inte hade någon som skulle komma förbi. Som ensam blev det ofta något snabbt och enkelt.

Medan hon gick passade hon på att utnyttja sina sinnen så gott hon kunde denna vårens första dag. Hon ville ta vara på möjligheten hon fick att vara ute i denna vackra tid. Hon andades in luften och kände tydligt doften av fuktigt gräs och tussilagor som blommade på ängen alldeles intill henne, som dussintals solar på ett grönt himlavalv. Hon hörde fåglars kvittrande och fantiserade om hur de sjöng för varandra om de resor de gjort genom livet och hur de önskade finna en käresta. Några barn lekte tafatt på ängen, de skrattade och stojade. Hon log och tänkte på hur hon några veckor tidigare irriterat sig på dessa barn som hon tyckte förde ett fruktansvärt liv utanför hennes lyhörda hem. Nu gladdes hon av dessa barn med färgglada regnkläder och rosiga kinder. Hon insåg att de små galonoverallerna såg vackrare ut än sist, färgerna hade gått från gråaktigt till lysande på grund av ljuset. I mörkret verkade allt bli lite mer opersonligt. Fast var det verkligen så? Kunde det inte vara hennes eget sinnelag som bestämde hur hon upplevde saker omkring henne? I vilket fall som helst kände hon ett behagligt lugn och samtidigt en lust över livet som det var precis just nu.

Även insekter hade börjat vakna till liv och hon viftade iväg någon slags surrande flygare som var på väg rakt in i hennes panna. En fjäril fladdrade omkring en bit bort. Hon älskade de vackra flygande blommorna, vilket hon tyckte de liknade. De var så mystiska med sina mönstrade vingar, ja nästan magiska. Det här var en gul en, citronfjärilen, och eftersom det var den första hon såg i år sa skrocket att det skulle bli en solig sommar. Det gladde henne.

Hon kikade upp på himmelen, den var ljusblå och de enstaka moln hon såg liknade figurer av olika slag. Hon mindes då sin barndom. Hur hon brukade sitta med sin morfar på landet och berätta sagor om de olika figurer de såg. Hon hade älskat sin morfar över allt annat när hon var barn. Nu när han inte fanns hos dem längre fick hon ett sting av melankoli i hjärtat, men hon trodde att han satt där uppe och tittade ner på henne. Hon tackade honom tyst för den fina dagen han sänt ner till henne.

Hon var framme vid torget nu, men kunde inte motstå frestelsen att köpa en glass av gubben som stod i en liten utomhuskiosk. Hon satte sig på en bänk vid sidan om och njöt av den svalkande smaken av jordgubbssorbet i munnen. Hon slöt ögonen och lutade huvudet mot solen och önskade att ögonblicket skulle vara förevigt.

Egna texter från skrivarkurser

Tänkte börja dela några gamla texter jag skrivit under cirklar och kurser, och kanske få inspiration till nåt nytt. De  kommer att ligga under kategorin "Egna texter" och de hänger ofta inte ihop. Kanske hamnar dikter och nya texter också i denna. 

Men hur som helst, skulle kunna vara kul, om det finns nån som gillar att skriva, få svar på inläggen, kommentarer om nåt som är bra eller mindre bra, vad som kan utvecklas osv. Eller om nån vill fortsätta skriva på texterna i eget övningssyfte är det helt ok att lägga in fortsättningen som svar också. Kanske kan bli roliga resultat. 

Första kommer in som nästa inlägg: "Vårkänslor"

Skor på lagning, inte som jag tänkt mig!

Blev halvknasigt idag. Lämnade in mina jeans och några skor på  lagning, upptäckte på vägen att även de skor jag hade på mig på vägen föll sönder. Hade hittat dem i kassen bland skor som behöver lagas. Men de hade sett hela ut där hemma. Det var när jag skulle gå i dem som problemet kom. Och då var jag halvvägs framme. Borde verkligen lita på "mitt gamla jag", på den tiden visste jag vad jag höll på med. Bestämde mig för att fråga om de kunde göra nåt åt de skorna med, jag var lite osäker, men de sa att det gick bra. Då gick jag hoppfull och köpte ett par nödskor som kändes bra på fötterna för att kunna gå hem i nåt sen. Återvänder och lämnar in de trasiga skorna. De säger då att de inte kan laga dem =/ Va??? Varför köpte jag då nödskor undrar jag för mig själv, även så pass högt att de faktiskt ska höra att jag känner mig lurad. Onödigt. Ber dem dock besviken att slänga de trasiga skorna så slipper jag släpa på dem. Och fortsätter gå i de nya på vägen hem. Efter halva vägen så har jag ont i varenda del av fötterna, och misstänker att de skor som kändes bra i början nog var dåliga, och dessvärre onödiga, och nu använda så det skulle inte gå att lämna tillbaka dem heller. 

Känns snopet, ångrar delvis att jag slängde de sköna skorna. Men tror det är nån slags förlust-känsla. De var ju trasiga, och så pass att jag skämdes att gå i dem. Hade nog inte använt dem.

Konstaterat idag som så många gånger förr att: JAG VILL HA NYA, NORMALA FÖTTER, NÅGRA SOM KAN GÅ I VANLIGA SKOR UTAN ATT FÅ ONT!

Är sugen på att programmera mera...

Har blivit dundersugen på att sitta och skriva om alla mina gamla skolprojekt till MVC-sidor. Så har jag inte fullt upp i sommar så kommer jag nog att kunna sysselsätta mig ändå. Sen även ett eget nyare projekt, men det kommer nog vara långtgående eftersom grundidén inte är fullt utvecklad än.

Var riktigt kul att vara på jobbet idag, vi gick igenom begreppet Class och hur objektorientering fungerar, i grunden. Blev många frågor, men de flesta verkade tycka det var kul. Så som jag kände när jag var ny också. Det är här det börjar hända saker och man kan se nån slags praktisk användning för alla datatyper och variabler. Och alla möjligheter sen då... jag blir alltid så exalterad när jag tänker på det.

Efter jobbet fick jag dessutom höra att jag gett gott intryck, och fick höra om att han som berättade om det jobba på ett företag som var intresserade av duktiga programmerare och att han tyckte jag verkade duktig och engagerad och hade fallenhet för programmering, så kanske jag skulle kunna titta på dem. Jag blev nästan rörd av att höra det, och jätteglad förstås. Ska bli intressant att se vad det kan vara för företag, kanske kan vara nåt för nästa praktik-period.

Nu ska jag ta och sova och se till att vara i toppform i morgon så att jag kan ha en lika bra dag då.
Natti-natt alla underbara läsare!

Viktnedgång och en trasig mobil...

På mellan drygt en månad tror jag har jag med lite kämpande av att äta bättre och träna mer lyckats gå ner nästan 10 kilo. Känns bra faktiskt, riktigt bra. Många saker i kroppen känns bättre, till exempel en knäskada som jag haft problem med i flera år, plus att konditionen är bättre och sötsuget har gått ner. Haft kontroll på läget, vilket har gett mig höjt självförtroende.

En nackdel var att jag snabbt började få problem med passformen på kläderna, riktigt tråkigt då pengar att köpa nya för inte finns så mycket av så här i studerandet. Men, så för ett par dagar sedan återfanns en påse med undanlagda jeans från en svunnen tid. Till min stora glädje passade de bra. En riktig skatt...

En mindre rolig grej som hände igår var att under resan till praktiken när jag i frid och fröjd satt och lyssnade på radio i mobilen, så bestämde den sig för att dö. Utan förvarning och har sedan dess inte lyckats få den att starta alls igen. Den reagerar inte på laddning, koppling till dator, på- och avknappstryck i olika längd, uttagning och insättning av batteriet, har provat starta den med och utan simkort. Den är alltså helt väck.

Det var jobbigt, men värre än detta är att jag tydligen lyckats göra bort mig med backup av mina bilder med mer på den. Trodde alla bilder låg på mitt minneskort, men tydligen har de sparats nån annan stans, i alla fall alla nya. Så känner mig mycket nere just nu, för enligt butiken jag kan lämna in den för lagning så är det högst troligt att mobilen blir fabriksåterställd under lagning. Alltså kommer allt att försvinna, men antar att det bara är att lära sig den hårda vägen.

Resten av livet går väl som livet i stort sett brukar göra, upp och ner och åt alla möjliga håll. Just nu har jag mycket lite fritid då jag tagit på mig att jobba extra efter praktiken tre dagar i veckan, så dagarna blir långa och jag är mycket trött på kvällarna. Dock är det mycket roligt att ha fått möjligheten att göra detta jobb, då jag träffar många nya människor och lär mig att jag klarar mer än jag trott.