Anna njöt verkligen av den här dagen. Solen hade kommit precis i rättan tid. Efter månader av snö och grå himmel hade den kommit som en räddande ängel och brett sina skimrande vingar av ljus över hennes tillvaro. Bortblåst var tristessen och ledan över den mörka och fula asfaltgatan som några dagar tidigare varit täkt av grå smältande snö.
Nu när hon gick ut så låg visserligen ett par vattenpussar och blänkte här och var. Det hade kunnat vara en trist syn, men eftersom solstrålarna sken i dem gjorde de sig ändå vackra där de låg och speglade den blå himlen och de små vita molntussarna som simmade omkring i skyn.
”Det här är livet” tänkte hon där hon vandrade längs den lilla gångvägen ner till centrumet. Hon skulle till torget för att köpa lite färska grönsaker och frukter till middagen dagen därpå. Det var fredag och hon hade slutat jobbet tidigt idag. I morgon skulle hennes föräldrar komma och hälsa på, så hon tänkte bjuda på något riktigt gott. Det brukade inte bli så att hon lade ner mycket tid på att laga mat om hon inte hade någon som skulle komma förbi. Som ensam blev det ofta något snabbt och enkelt.
Medan hon gick passade hon på att utnyttja sina sinnen så gott hon kunde denna vårens första dag. Hon ville ta vara på möjligheten hon fick att vara ute i denna vackra tid. Hon andades in luften och kände tydligt doften av fuktigt gräs och tussilagor som blommade på ängen alldeles intill henne, som dussintals solar på ett grönt himlavalv. Hon hörde fåglars kvittrande och fantiserade om hur de sjöng för varandra om de resor de gjort genom livet och hur de önskade finna en käresta. Några barn lekte tafatt på ängen, de skrattade och stojade. Hon log och tänkte på hur hon några veckor tidigare irriterat sig på dessa barn som hon tyckte förde ett fruktansvärt liv utanför hennes lyhörda hem. Nu gladdes hon av dessa barn med färgglada regnkläder och rosiga kinder. Hon insåg att de små galonoverallerna såg vackrare ut än sist, färgerna hade gått från gråaktigt till lysande på grund av ljuset. I mörkret verkade allt bli lite mer opersonligt. Fast var det verkligen så? Kunde det inte vara hennes eget sinnelag som bestämde hur hon upplevde saker omkring henne? I vilket fall som helst kände hon ett behagligt lugn och samtidigt en lust över livet som det var precis just nu.
Även insekter hade börjat vakna till liv och hon viftade iväg någon slags surrande flygare som var på väg rakt in i hennes panna. En fjäril fladdrade omkring en bit bort. Hon älskade de vackra flygande blommorna, vilket hon tyckte de liknade. De var så mystiska med sina mönstrade vingar, ja nästan magiska. Det här var en gul en, citronfjärilen, och eftersom det var den första hon såg i år sa skrocket att det skulle bli en solig sommar. Det gladde henne.
Hon kikade upp på himmelen, den var ljusblå och de enstaka moln hon såg liknade figurer av olika slag. Hon mindes då sin barndom. Hur hon brukade sitta med sin morfar på landet och berätta sagor om de olika figurer de såg. Hon hade älskat sin morfar över allt annat när hon var barn. Nu när han inte fanns hos dem längre fick hon ett sting av melankoli i hjärtat, men hon trodde att han satt där uppe och tittade ner på henne. Hon tackade honom tyst för den fina dagen han sänt ner till henne.
Hon var framme vid torget nu, men kunde inte motstå frestelsen att köpa en glass av gubben som stod i en liten utomhuskiosk. Hon satte sig på en bänk vid sidan om och njöt av den svalkande smaken av jordgubbssorbet i munnen. Hon slöt ögonen och lutade huvudet mot solen och önskade att ögonblicket skulle vara förevigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar