Veronica (gestaltning och karaktärsbyggnad)

Veronica slog upp ögonen i samma stund som hon hörde klockan ringa. Hon sträckte på sig i några sekunder innan hon slog av larmet och satte sig på sängkanten. Det första hon lade märke till var björkarna utanför fönstret. De for fram och tillbaka och de gulaktiga löven flög omkring i ett evigt virvlande. Det var tydligen ordentlig storm idag. Veronica funderade innan hon gick upp på varför hon inte vaknat av de knarrande fönstren eller allt susande och väsande utifrån. Hon som alltid brukade vara så lättväckt. Hon tänkte att hon antagligen varit mycket trött, eller drömt någonting mycket trevligt. Synd bara att hon aldrig kom ihåg sina drömmar. Hon satte sina morgonvarma fötter i tofflorna nedanför sängen och gladde sig över att de stod kvar på exakt samma ställe där hon ställt dem prydligt gårdags kvällen. Allt var i sin ordning. Hon älskade att bo själv, för då visste hon att allt skulle förbli som hon ville ha det hemma.

Det var svalt i lägenheten och nattlinnet värmde henne bara måttligt så hon svepte in sig i den långa svarta fleece morgonrocken. Tyget kändes mjukt och skönt mot huden. Hon bäddade sängen omsorgsfullt och såg till att den var helt fri från skrynklor. Att lämna sovrummet med skrynklig säng och utan de fina turkosa kuddarna snyggt placerade ovanpå överkastet var otänkbart. Det gjorde hon alltid innan hon tog sitt morgonkaffe. Veronica myste i morgonrocken när hon tänkte på att sätta sig och njuta av den goda, varma drycken. Det var helg så hon skulle unna sig två koppar idag innan hon ställde sig i duschen. Det hade hon tid med. Det var heller inte så att hon skulle iväg någonstans idag. Och det var i synnerhet inte väder att gå ut och promenera. Hon kunde bara ta det lugnt och påta lite med sitt nya projekt. Hon hade längtat efter att få fortsätta med skissandet på sin nya kollektion höstklänningar med tillhörande koftor. Mats hade varit mycket positiv till hennes idé och bett henne utöka den till fyra olika varianter. Kunde hon visa vad hon gick för nu kunde de till och med vara intresserade av att anställa henne på heltid. Då skulle hon slippa det förbaskade caféet som hon bara slet ut sin kropp på.

Kaffet smakade ljuvligt och hon kände hur det värmde henne ända in i själen. Det var för sorgligt att det skulle vara så kallt. Det enda som var bra med det här klimatet var att det inte var så mycket som flög i luften som insekter och pollen. Det var lättare att hålla rent och snyggt. Veronica kände att magen knorrade till, hon var en aning hungrig och det var ovanligt att hon var det på morgonen. Hon ville inte ha någonting eftersom hon brukade må illa av att äta så tidigt. Då var hon hellre hungrig en liten stund. Det skulle säkert gå över snart ändå. Hon fyllde på sin andra kopp och skulle precis föra den mot munnen när telefonen ringde. Irriterad sneglade hon på klockan. Halv åtta på en helg, vem hade mage att ringa nu? Alla hon kände visste att hon hade sina viktiga rutiner, fick hon inte göra det som hon ville och i sin egen takt så skulle inte hon låta dem få som de ville heller. Hon lät det ringa några signaler för att den på andra sidan skulle förstå att hon var upptagen. Men ljudet fortsatte tills hon inte stod ut längre. Hon sköt bak stolen i en häftig rörelse och gick hastig och bestämt bort mot det störande objektet. Jag hoppas att det här är viktigt nu, tänkte hon innan hon svarade så syrligt hon kunde.

- Ja, Veronica! Mitt i morgonkaffet!

- Vevvi, tjenare lillan! Lika trevlig som vanligt hör jag. Allt skönt eller?

Veronica gapade i luren. Vad nu?

- Adam?

- Ja men visst ser du! Här har du mig, det var ju inte igår. Känns som att vi har en del att prata om. Jag har något jag vill visa dig. Har flyttat förstår du. Nu är allt skönt! Tänkte slå mig till ro.

- Vad säger du? Det var ju på tiden. Vart då?

Veronica kom på sig själv med att verka alldeles för hänförd av broderns prat. Hon skulle vara sur. Han störde faktiskt. Hon ändrade tonläge för att han skulle förstå att han inte kunde bete sig hur som helst.

- Du har inte funderat på att det finns bättre tider att ringa på, när det är helg. En del har faktiskt inte tid att prata i telefonen nu.

- Va? Menar du att du slagga fortfarande? Har du börjat bli mänsklig sen sist? Eller kanske har du sällskap? Ha ha. Vem är den lyckliga, eller olyckliga kanske det heter i ditt fall? Vem vet.

Veronica kokade. Att komma här och påstå. Varför hade hon aldrig lärt sig hur han var?

- Var det något du ville eller? Har du inget att säga lägger jag på luren och det är nu.

- Om du hade lyssnat så ville jag visa dig något. Jag vill att du kommer till min lägenhet.

Som vanligt så lyckades Adam prata henne ur sin irritation och hon hade blivit övertalad att gå över till hans nya lägenhet. Hon ville inte erkänna det men lite nyfiken var hon på vad det var hon skulle få se. Och glad över att han för en gångs skull skulle stanna kvar på ett och samma ställe. Ett som dessutom var så nära henne. Hon hade saknat sin bror mycket, trots deras trista avslut senast de sågs. Innerst inne så älskade hon honom, men hon skulle aldrig mer låta honom bo hos henne. Där gick gränsen.

På vägen till brodern kände hon hur humöret sjönk igen. Det var kallt och blåsigt. Hennes nyfönade hår trasslade till sig och blev blött igen av regnet som började ösa ner över henne halvvägs framme. Hon ångrade att hon så snabbt bestämt sig för att gå dit ändå. Hade han flyttat dit så kunde hon komma vilken dag som helst. Varför en dag som denna när vädret verkade vilja göra allt för att förstöra för henne. Det var inte alltför långt, men tillräckligt för att hon skulle bli iskall och dyngsur. Säkert skulle hon bli förkyld nu också. Hon skulle ha stannat hemma och gjort sina skisser istället. Det var hon säker på. Fast hon kunde lika gärna fortsätta eftersom att vända om nu skulle göra detsamma. Så hon trotsade de onda väderdemonerna och gick vidare. Vattnet stänkte om hennes fötter när hon slog ner dem. Det här skulle Adam få äta upp.

Hon ringde på klockan till lägenheten som skulle vara hans och kände hur hon frös ända in i märgen. Hon darrade och hackade tänder. Att sminka sig hade varit mycket dumt. Hon misstänkte att hon såg ut som en blanding av plommon och clown nu. Men just nu orkade hon inte bry sig om det. Hon ville bara in, värma sig och tvätta sig och hoppades att hon även kunde få någonting att äta också. Men varför öppnade ingen dörren? Hon ringde på igen och började stampa med foten som för att få tiden att gå snabbare. Ingenting hände. Nu började hon bli arg. Han hade ringt på morgonen och stört, fått henne att gå ut i ovädret för att träffa honom. Hon hade blivit kall, blöt och såg säkert för gräslig ut nu. Hon skulle utan tvekan bli förkyld. Och nu öppnade han inte. Hennes fot stampade allt ihärdigare och det ekade svagt i portuppgången. Efter ytterligare en halv minut ryckte hon fram sin mobiltelefon ur väskan och ringde med ryckiga och darriga fingrar upp broderns nummer. Inget svar kom men hon hörde en trallvänlig liten melodi spelas inifrån lägenheten. Hon hade blivit sviken av honom igen. Hon visste det och kände en klump i magen som sakta men säkert letade sig upp mot halsen. Varför kunde hon inte bara strunta i honom, bara för att de var syskon behövde det inte betyda att de behövde vara vänner. Han hade väl gjort som han alltid brukade göra. Snacka en massa och sedan skita i henne. Med tunga steg började hon gå ner för trappan. Det här var sista gången. Absolut sista gången hon skulle lita på honom.

Plötsligt hörde hon hur någon öppnade en dörr bakom henne. Hon stannade upp och lyssnade men vände sig inte. Det behövde inte vara han. Ingen mening att tro något.

- Hallå? Är det någon där? Veronica, är det du?

Rösten hon hörde kom från en kvinna. Veronica kände hur hela hon blev till ett frågetecken. Vad handlade det här om? Vem var hon? Var var hennes bror? Tusen frågor flög inom henne. Hon måste ta reda på hur det låg till. Kunde inte stå här och sura. Med darrande röst svarade hon.

- J-ja? Vem är det?

Ner efter henne i trappan kom en ung kvinna i hennes egen ålder farande i morgonrock och blont spretigt hår. Hon såg nyvaken ut men sträckte fram handen i en vänlig gest.

- Hejsan! Jag är Matilda. Du måste vara Adams syster. Han har berättat om dig en del. Jag är ledsen om du fick vänta. Jag hade visst somnat om. Kom med in så ska du få byta kläder, det där ser kallt ut.

- Jo tack! Men vem är du och var är Adam?

Veronica följde efter kvinnan in i lägenheten och fick veta att Adam hade akut fått springa till affären och köpa tamponger och skulle snart vara tillbaka. Den blonda kvinnan var Adams nya tjej, och enligt henne så var det något verkligen seriöst. Veronica var själv häpen över att hennes bror ens övervägt att handla åt en flickvän i det här vädret, så det kanske var så att det var på riktigt den här gången. Och kvinnan framför henne som gett henne både varma, torra kläder, mat och sällskap verkade både trevlig och rolig, så det gladde henne faktiskt. De hann prata och skratta en hel del tillsammans om Adam innan han kom hem.

Det blev en trevlig dag trots allt, konstaterade Veronica när hon gick hem i den lugna, härliga höstkvällen. Skissandet skulle hon ta hand om nästa dag.