Tankar om magkänsla och personkemi

Alltså, ska man lita på sin magkänsla, sitt förnuft eller sitt hjärta? Eller ska man bara låta bli och bara försöka se vad som händer istället? 

Men sen så kommer man ibland till vägskäl där det gäller att bestämma sig för ett alternativ. Om man då skall strunta i sina egna signaler och uppfattningar om hur saker står till runt om en, "fakta" som kan hjälpa en att fatta ett beslut, litet eller stort, vad är det då man ska använda för att göra en rättvis bedömning av situationen? Man vill troligtvis inte bara stå och stampa på samma plats, även om det ibland kan kännas bekvämast, men i slutändan är det nog inte det bästa sättet att lösa någonting.

Människor kan vara bra knepiga att begripa ibland... Fast behöver man egentligen begripa? 
För hur mycket man än försöker förstå hur någon annan fungerar desto krångligare kan man göra för sig. För blir man för övertygad om hur någon annan tänker kanske man fastnar där, fast att det kanske inte alls är så. Eller så glömmer man bort att precis som en själv så kan den här andra personen också förändras av olika skäl. 

Hur vet man då om någon är den som den utger sig för att vara? 
- Det gör man inte. 

Man kan inte veta vem en annan är på riktigt menar jag. För alla bär väl på egna sidor som är dolda för andra, om man ransakar sig själv så tror jag nog att de flesta inser att så nog är fallet. Även om vi kanske är öppna om det mesta om oss själva.

Men hur skall man då kunna känna vänskap och gemenskap med andra? 
För det mesta så går det ju bra ändå, för det mesta funkar folks kemi eller så gör den inte, ibland har man ingen kemi över huvud taget kan jag gissa. Reaktioner på denna kemi blir ofta naturliga, utan så stora funderingar. Man blir vänner, fiender eller ingenting, och en massa saker däremellan förstås.

Egentligen hade jag velat skriva en dikt här istället, kom på en bra på bussen, trodde jag, men när jag skulle skriva ner den blev det bara fånigt, så jag skrev bara ut dessa funderingar. Kanske inte så genomtänkta, men ganska spontana och ibland är det just dessa ogenomtänkta ord som säger mycket om vem man är.

Två tjejer på ett tåg (Dialogövning)

Det var fullt med folk på tåget. Klockan var fem på eftermiddagen, torsdag. Rusningstid. Julia och Hanna var på väg hem efter en lång dag i skolan. Lite trötta och tysta, som om de begrundade någon av dagens händelser. Kanske ville ingen av dem bryta tystnaden för att de var rädda att störa den andra. Utanför fönstren syntes tunnelväggarna mellan Stockholms hålplatser svischa förbi och när tåget stannade så trängdes människor för att komma ur vagnen. När det blev lite mindre folk runt omkring dem vände sig Julia mot Hanna som satt nedsjunken i en tidning. 

― Du, utbrast Julia högt för att överrösta tunnelbanans buller. Jag måste bara berätta om en dröm. Jag trodde jag skulle dö. Det var som nu typ, men skummare.

― Mmm, mumlade Hanna utan att lyfta blicken från gratistidningen hon studerade måttligt intresserad.

― Asså såhär va. Vi var på väg hem, satt på tåget, som nu typ. Jag kände inte igen stationerna, men visste att vi var på väg hem. Alla andra kändes som spöken typ. Eller statyer typ. Helt stilla och grå. Och så satt vi där och var klädda i värsta färgglada kläder. Lyste upp såhär, fattar du?

Julia gestikulerade och slog ut med händerna så att Hannas tidning fladdrade till. Hanna mulnade och blängde på sin vän när hon rätade till tidningen så det prasslade ljudligt.

― Okej, fick Hanna ur sig mellan tänderna och kikade runt lite snabbt som för att avgöra hur många som stirrade på dem innan hon dök ner med blicken på texten igen. Kan du sluta fara runt och var lite tystare!

― Jaja, i alla fall... Vi sitter där och bara syns. Lyser typ. Sen kommer ett gäng killar fram och vill ha våra mobiler. Du börjar rota i väskan och sen... 

― Men hallå! Jag fattar inte. Hur kunde dom rösta ut Idol-Anders. Han är ju bara för sööt!

Hanna höll upp tidningen så att Julia fick den framför näsan.

― Asså, han sjöng inte bra. De söker inte modeller precis. Ville du höra...

― Det gjorde han visst! Tondöv eller? Och titta vilka armar sen!

― Äh, skit samma! Skulle inte du på den där festen hos Erik i morrn? Då kan vi ju gå...

― Neej! Det fattar du väl att jag inte ska. Erik? Tror du själv att det skulle bli kul eller?

― Förlåt då, tänkte bara...

― Nej!

― ...höra, Linus skulle dit.

― Linus!? Shit, du fattar väl att han bara är ute efter en sak. Du vet...

Julia sprätte till utan förvarning och raffsade ihop sina saker.

― Måste gå nu! Vi hörs!

Hon sprang mot dörrarna och hann hoppa ut precis innan de slogs igen. 

Vårkänslor

Anna njöt verkligen av den här dagen. Solen hade kommit precis i rättan tid. Efter månader av snö och grå himmel hade den kommit som en räddande ängel och brett sina skimrande vingar av ljus över hennes tillvaro. Bortblåst var tristessen och ledan över den mörka och fula asfaltgatan som några dagar tidigare varit täkt av grå smältande snö.

Nu när hon gick ut så låg visserligen ett par vattenpussar och blänkte här och var. Det hade kunnat vara en trist syn, men eftersom solstrålarna sken i dem gjorde de sig ändå vackra där de låg och speglade den blå himlen och de små vita molntussarna som simmade omkring i skyn.

”Det här är livet” tänkte hon där hon vandrade längs den lilla gångvägen ner till centrumet. Hon skulle till torget för att köpa lite färska grönsaker och frukter till middagen dagen därpå. Det var fredag och hon hade slutat jobbet tidigt idag. I morgon skulle hennes föräldrar komma och hälsa på, så hon tänkte bjuda på något riktigt gott. Det brukade inte bli så att hon lade ner mycket tid på att laga mat om hon inte hade någon som skulle komma förbi. Som ensam blev det ofta något snabbt och enkelt.

Medan hon gick passade hon på att utnyttja sina sinnen så gott hon kunde denna vårens första dag. Hon ville ta vara på möjligheten hon fick att vara ute i denna vackra tid. Hon andades in luften och kände tydligt doften av fuktigt gräs och tussilagor som blommade på ängen alldeles intill henne, som dussintals solar på ett grönt himlavalv. Hon hörde fåglars kvittrande och fantiserade om hur de sjöng för varandra om de resor de gjort genom livet och hur de önskade finna en käresta. Några barn lekte tafatt på ängen, de skrattade och stojade. Hon log och tänkte på hur hon några veckor tidigare irriterat sig på dessa barn som hon tyckte förde ett fruktansvärt liv utanför hennes lyhörda hem. Nu gladdes hon av dessa barn med färgglada regnkläder och rosiga kinder. Hon insåg att de små galonoverallerna såg vackrare ut än sist, färgerna hade gått från gråaktigt till lysande på grund av ljuset. I mörkret verkade allt bli lite mer opersonligt. Fast var det verkligen så? Kunde det inte vara hennes eget sinnelag som bestämde hur hon upplevde saker omkring henne? I vilket fall som helst kände hon ett behagligt lugn och samtidigt en lust över livet som det var precis just nu.

Även insekter hade börjat vakna till liv och hon viftade iväg någon slags surrande flygare som var på väg rakt in i hennes panna. En fjäril fladdrade omkring en bit bort. Hon älskade de vackra flygande blommorna, vilket hon tyckte de liknade. De var så mystiska med sina mönstrade vingar, ja nästan magiska. Det här var en gul en, citronfjärilen, och eftersom det var den första hon såg i år sa skrocket att det skulle bli en solig sommar. Det gladde henne.

Hon kikade upp på himmelen, den var ljusblå och de enstaka moln hon såg liknade figurer av olika slag. Hon mindes då sin barndom. Hur hon brukade sitta med sin morfar på landet och berätta sagor om de olika figurer de såg. Hon hade älskat sin morfar över allt annat när hon var barn. Nu när han inte fanns hos dem längre fick hon ett sting av melankoli i hjärtat, men hon trodde att han satt där uppe och tittade ner på henne. Hon tackade honom tyst för den fina dagen han sänt ner till henne.

Hon var framme vid torget nu, men kunde inte motstå frestelsen att köpa en glass av gubben som stod i en liten utomhuskiosk. Hon satte sig på en bänk vid sidan om och njöt av den svalkande smaken av jordgubbssorbet i munnen. Hon slöt ögonen och lutade huvudet mot solen och önskade att ögonblicket skulle vara förevigt.

Egna texter från skrivarkurser

Tänkte börja dela några gamla texter jag skrivit under cirklar och kurser, och kanske få inspiration till nåt nytt. De  kommer att ligga under kategorin "Egna texter" och de hänger ofta inte ihop. Kanske hamnar dikter och nya texter också i denna. 

Men hur som helst, skulle kunna vara kul, om det finns nån som gillar att skriva, få svar på inläggen, kommentarer om nåt som är bra eller mindre bra, vad som kan utvecklas osv. Eller om nån vill fortsätta skriva på texterna i eget övningssyfte är det helt ok att lägga in fortsättningen som svar också. Kanske kan bli roliga resultat. 

Första kommer in som nästa inlägg: "Vårkänslor"

Skor på lagning, inte som jag tänkt mig!

Blev halvknasigt idag. Lämnade in mina jeans och några skor på  lagning, upptäckte på vägen att även de skor jag hade på mig på vägen föll sönder. Hade hittat dem i kassen bland skor som behöver lagas. Men de hade sett hela ut där hemma. Det var när jag skulle gå i dem som problemet kom. Och då var jag halvvägs framme. Borde verkligen lita på "mitt gamla jag", på den tiden visste jag vad jag höll på med. Bestämde mig för att fråga om de kunde göra nåt åt de skorna med, jag var lite osäker, men de sa att det gick bra. Då gick jag hoppfull och köpte ett par nödskor som kändes bra på fötterna för att kunna gå hem i nåt sen. Återvänder och lämnar in de trasiga skorna. De säger då att de inte kan laga dem =/ Va??? Varför köpte jag då nödskor undrar jag för mig själv, även så pass högt att de faktiskt ska höra att jag känner mig lurad. Onödigt. Ber dem dock besviken att slänga de trasiga skorna så slipper jag släpa på dem. Och fortsätter gå i de nya på vägen hem. Efter halva vägen så har jag ont i varenda del av fötterna, och misstänker att de skor som kändes bra i början nog var dåliga, och dessvärre onödiga, och nu använda så det skulle inte gå att lämna tillbaka dem heller. 

Känns snopet, ångrar delvis att jag slängde de sköna skorna. Men tror det är nån slags förlust-känsla. De var ju trasiga, och så pass att jag skämdes att gå i dem. Hade nog inte använt dem.

Konstaterat idag som så många gånger förr att: JAG VILL HA NYA, NORMALA FÖTTER, NÅGRA SOM KAN GÅ I VANLIGA SKOR UTAN ATT FÅ ONT!

Är sugen på att programmera mera...

Har blivit dundersugen på att sitta och skriva om alla mina gamla skolprojekt till MVC-sidor. Så har jag inte fullt upp i sommar så kommer jag nog att kunna sysselsätta mig ändå. Sen även ett eget nyare projekt, men det kommer nog vara långtgående eftersom grundidén inte är fullt utvecklad än.

Var riktigt kul att vara på jobbet idag, vi gick igenom begreppet Class och hur objektorientering fungerar, i grunden. Blev många frågor, men de flesta verkade tycka det var kul. Så som jag kände när jag var ny också. Det är här det börjar hända saker och man kan se nån slags praktisk användning för alla datatyper och variabler. Och alla möjligheter sen då... jag blir alltid så exalterad när jag tänker på det.

Efter jobbet fick jag dessutom höra att jag gett gott intryck, och fick höra om att han som berättade om det jobba på ett företag som var intresserade av duktiga programmerare och att han tyckte jag verkade duktig och engagerad och hade fallenhet för programmering, så kanske jag skulle kunna titta på dem. Jag blev nästan rörd av att höra det, och jätteglad förstås. Ska bli intressant att se vad det kan vara för företag, kanske kan vara nåt för nästa praktik-period.

Nu ska jag ta och sova och se till att vara i toppform i morgon så att jag kan ha en lika bra dag då.
Natti-natt alla underbara läsare!

Viktnedgång och en trasig mobil...

På mellan drygt en månad tror jag har jag med lite kämpande av att äta bättre och träna mer lyckats gå ner nästan 10 kilo. Känns bra faktiskt, riktigt bra. Många saker i kroppen känns bättre, till exempel en knäskada som jag haft problem med i flera år, plus att konditionen är bättre och sötsuget har gått ner. Haft kontroll på läget, vilket har gett mig höjt självförtroende.

En nackdel var att jag snabbt började få problem med passformen på kläderna, riktigt tråkigt då pengar att köpa nya för inte finns så mycket av så här i studerandet. Men, så för ett par dagar sedan återfanns en påse med undanlagda jeans från en svunnen tid. Till min stora glädje passade de bra. En riktig skatt...

En mindre rolig grej som hände igår var att under resan till praktiken när jag i frid och fröjd satt och lyssnade på radio i mobilen, så bestämde den sig för att dö. Utan förvarning och har sedan dess inte lyckats få den att starta alls igen. Den reagerar inte på laddning, koppling till dator, på- och avknappstryck i olika längd, uttagning och insättning av batteriet, har provat starta den med och utan simkort. Den är alltså helt väck.

Det var jobbigt, men värre än detta är att jag tydligen lyckats göra bort mig med backup av mina bilder med mer på den. Trodde alla bilder låg på mitt minneskort, men tydligen har de sparats nån annan stans, i alla fall alla nya. Så känner mig mycket nere just nu, för enligt butiken jag kan lämna in den för lagning så är det högst troligt att mobilen blir fabriksåterställd under lagning. Alltså kommer allt att försvinna, men antar att det bara är att lära sig den hårda vägen.

Resten av livet går väl som livet i stort sett brukar göra, upp och ner och åt alla möjliga håll. Just nu har jag mycket lite fritid då jag tagit på mig att jobba extra efter praktiken tre dagar i veckan, så dagarna blir långa och jag är mycket trött på kvällarna. Dock är det mycket roligt att ha fått möjligheten att göra detta jobb, då jag träffar många nya människor och lär mig att jag klarar mer än jag trott.