När man gör saker hela dagarna försvinner de på sätt och vis bort väldigt fort, speciellt om man vet att det även är annat som ligger på. Som man ska göra men inte hinner med. Det är som ett dåligt samvete lägger sig som en skugga över en och gnager på.
Jag är expert på att bestämma mig för att hitta på projekt som jag vill göra, sätter nån slags deadline och får alldeles för mycket att göra. Av någon anledning så bestämde jag mig för att hinna göra klart en korsords-tidning innan den 7:e augusti. Tänkte skicka in svaren och vinna en Ipad (Första pris!). Visst är det bra med ambitioner, men jag är väl medveten om att för höga ambitioner kan göra att man tappar lusten att göra något alls om man märker att man inte hinner med. Så egentligen förstår jag inte det här med korsorden. Antagligen en dum idé. Borde egentligen plugga inför skolan på min lediga tid. Kanske uppdatera bloggen lite också. Kanske fortsätta på de projekt jag redan har igång. Som att skriva eller tillverkningen av mitt äventyrsspel.
Jag sitter just nu och suger i mig av Lars Winnerbäcks lättsamma ångest och känner skuld efter att ha sett på filmen Bläckhjärta. Jag har en destruktiv känsla av att jag har övergett mina egna historier, fast jag kanske inte har det egentligen. Jag saknar den del av mig som brann för att skriva och hade gränslös fantasi. Jag längtar efter att sätta nya ord på papper, känna lust och spänning, eftersom jag egentligen inte vet hur det ska sluta. Jag gör dock fel när jag blir så glad över någon av mina historier att jag lyfter dem till skyarna och liksom vill tvinga mig själv att skriva ett mästerverk. När jag gör det till ett tvång så försvinner intresset och nån slags stress och rädsla över misslyckande gör att jag inte lyckas åstadkomma någonting istället. Vid dessa tillfällen smyger sig dåligt självförtroende på mig, vilket resulterar i att jag hellre gör andra saker. En dålig spiral som jag måste försöka undvika. Detta är förödande för en kreativ själ.
De senaste dagarna har vart mycket innehållsrika och långa. Jag har somnat gott på kvällarna och sovit fram till morgonen utan mina vanliga vaknande under nätterna. Och drömt har jag gjort, om hundar och häxor och vänner i fara. Jag saknar min älskade vän som kunde tyda drömmar, men som så tragiskt lämnade vår jord för länge sedan. Det var den fina, underbara livfulla människa som lärde mig att uppskatta just Lars Winnerbäck och att tro på mig själv. Känner att jag nog skulle behöva hans goda råd nu med, men det enda jag kan göra är att tänka på honom och minnas hur han var. Försöka ta till mig de ord han sa och den livsenergi han sprudlade av. Senaste tiden har jag tänkt mycket på honom, funderat på hur det hade vart om han fortfarande fanns kvar på jorden.
Har förberett lite inlägg om min dag som hundvakt, hårfärgningens resultat och dagen på Zoo med några bilder också kanske, men det får nog vänta lite. Jag önskar också alla mina läsare glädje under färden genom livet...ta väl vara på det.
¤ RIP Mårten, jag kommer aldrig glömma dig... ¤
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar